Ibland räcker det med ett ögonlick. Ett ljus, en idé, en bild för att hela kroppen ska vilja skapa något.

I början av Juni fick jag ett sug efter att skissa upp en ny scen. En ivrig och förväntansfull känsla växte fram och utvecklades till en längtan efter att skapa en miljöbild. Det började med att bläddra bland inspirationsbilder på Pinterest och fundera över vilka detaljer jag drogs mest till.

En bild fastnade särskilt. Den föreställde en plats med solen i blickfång. Jag ville utgå från den stämningen och testa att bygga upp en egen version, där solen blev ett tydligt fokus, kompletterad med en förgrund i form av en brygga.

Från början föreställde jag mig en vuxen kvinnlig figur som satt på bryggan och blickade ut mot solen. Men när jag väl började skissa, kände jag en lust att förenkla formen och uttrycket. Så figuren förändrades. Blev yngre, mjukare och mer lekfull i linjerna.

Ungefär där började en karaktär ta form. Jag kallade henne Lilo. Och ganska snart fick hon sällskap – en katt smög sig in i bilden. Det var som att hon behövde en vän vid sin sida, någon som delade stunden med henne. Katten fick heta Uno.

Det här blev inte bara en övning i miljöskissande utan också en liten berättelse som ville växa fram av sig själv. Jag ville stanna i det stilla, en stund i solljus, ett sällskap, en bok som snart tar slut. Och även om bilden är enkel känns den viktig för mig. Den markerar början på något jag vill utforska mer: att låta bild och berättelse mötas.

Just nu är det bara en skiss. Men kanske blir den början på något mer.

Har du också upplevt att något du börjat skissa på plötsligt växer till en berättelse?