Nu kändes det rätt att skriva. Orden behövde vila även om tankarna fortsätter.

En stor förändring är på väg att ske.

Många brukar beskriva den i ord som livets största gåva och jag håller helt med. I yngre dagar har jag inte tänkt nämnvärt mycket på just denna förändring. Det var något svårt att greppa, nästan orelaterbart. Samtidigt fanns det alltid en tanke i bakhuvudet – att inte ta det för givet att kunna få egna barn i framtiden.

Att stanna upp

Saker får ta sin tid. Igår fick jag hem några förberedelser i bokformat, både inför och efter förlossningen.

Eftersom jag själv tycker om att läsa har tanken funnits med mig under hela graviditeten – att fortsätta läsa, först för egen del och sedan för den lille.

Böckerna som fick flytta hem var:

• Föda utan rädsla, för en trygg förlossning av Susanna Heli
• Min lilla pekbok, första 100 orden
• Första sagoboken, klassiska sagor för de yngsta av Catarina Kruusval. (Fem klassiska sagor i en bok – med mycket bilder och lite text)

Det infann sig en sådan nostalgikänsla när jag och Daniel bläddrade igenom den sista boken. Sagor man kanske lagt åt sidan – men som ändå finns kvar, någonstans.

Ett steg i taget, för nu och framtiden